här sitter jag på självaste julafton och tänker tillbaka på exakt 2 år sedan. jag gör det med en konstig känsla, en känsla av både glädja, förtvivlan och rädsla tror jag. Det är så jag faktiskt fäller ett par tårar till och med. Men spöket kommer alltid när man är som lyckligast.
För 2 år sedan var det min första dag hemma (eller jag var inte hemma utan vid min bror) på över 3½ månad. Jag fick "permision" från sjukhuset. Under den tiden på 3½ månad hade mycket hänt. Jag hade gått från en frisk vanlig 17åring till att ligga på dödsbädden, till att kämpa mig tillbaka och här var jag. Jag satt i rullstol, hade inte en muskel. men jag var så otroligt lycklig för att ha fått komma ut från sjukhusetsväggar, bort från vita rockar, sprutor, kollningar av värden m.m. bara för en liten stund men den känslan går inte att beskriva.
Det var faktiskt just julen jag hade som mål för att komma hem. det började redan i slutet på november när jag låg på torax i solna. Jag ville hem till jul. de ville inte släppa iväg min hem till gotland men läkarna såg att jag blev mer och mer deprimerad. Jag flögs hem med helikopter den 3 december. och då började kampen på allvar, för att jag skulle nå mitt mål till att få komma hem till jul. jag tränade flera gånger dagligen, kämpade med maten och fick andträna (det låter helt absurt att träna på att andas men det var precis vad jag fick göra. jag hade ju inte gjort det på ca 3 månader och kroppen var inte van att sköta det själv) och det gav resultat.
Jag fick "permision" över dagen och jag har aldrig varit så lycklig någon jul som denna 2007.

Dagligen kommer jag på något som får mig att tänka på min sjukdomstid (jag kallar det så). något som får en att stanna upp i vardagen och tänka -tänk om jag inte skulle ha fått uppleva detta?! det är det som jag kallar för spöket, dödsspöket. men jag tror att det är bra på ett sätt. Jag uppskattar livet till 100%