Ja, nu är det ett tag sedan jag skrev igen. Den här datorn är ju så seg så man får psykbryt när man sitter här men nu har jag mig tagit tiden iallafall. Dagarna på lassis är väll som vanliga, jag tränar på. Idag hade vi en vårdmöte om hur det skall bli när jag skrivs ut senare. Det blir väll inom en snar framtid.

Igår var expressen här och intrevjuade mig. Det gick bra tyckte jag. Det kommer nog i tidningen i morgon, Onsdag eller på torsdag, Kan bli en första sida sa dem :P

Idag har GT varit här på intervju och det gick också bra. Det kommer i morgondagens tidning det vet jag med säkerhet iallafall. Jag har fått skriv förslaget nu. Det låter såhär:

Hon är 17 år och hennes liv har börjat på nytt.
I höstas var det nästan slut.
Emelie Westfält i Visby fick ont i foten. En stukning sade läkaren.
Men lite senare stannade hennes hjärta. Hon hade fått en blodpropp.  

Emelie Westfält i Visby har precis börjat gå igen. Hon pratar med en svag viskande röst. Stämbanden är skadade efter slangar och operationer. Hela hennes kropp visar spår av en lång sjukhusvistelse, med åtta operationer. Hon har ärr på hela bålen och en grop i halsen efter respiratorn.
Emelie har varit så svårt sjuk att läkarna på thoraxkliniken på Karolinska lasarettet i Solna vid minst ett tillfälle faktiskt meddelade hennes föräldrar att de inte skulle klara hennes liv.
Men hon lever i dag och är på väg tillbaka till sitt gamla intensiva liv som bland annat tävlingsryttare. Men skolan måste hon gå om, hon har missat för mycket.
Det var i maj som Emelie fick p-piller, eftersom hon hade så svåra menssmärtor. På ungdomsmottagningen frågade de om hon hade blodpropp i släkten, men det hade hon inte.
En augustimorgon vaknade hon med svullen och blå fot. Hon gick till vårdcentralen på Korpen efter någon vecka. Stukning, sade läkaren och lindade foten.
Och det trots att Emelie luftade sin oro för blodpropp.
Efter ännu en vecka fick hon ont i höften, på samma sida som foten. Men smärtorna gav med sig.
Den 18 september blev hon akut sjuk i bussen till skolan. I ambulansen fick hon sitt första hjärtstillestånd. Röntgenbilderna visade att hon hade en blodpropp som blockerade båda lungorna.
- Läkarna sade att hon inte skulle överleva i Visby, men kanske inte heller transporten till Stockholm, säger mamma Susanne.
Men hon kom fram. På plats på thoraxkliniken lades hon, nedsövd, i hjärt- och lungmaskin. Högra hjärtkammaren hade slutat arbeta. Respiratorn andades redan åt henne. Lever och njurar hade också slutat fungera.
- De sade på kliniken att de aldrig haft en sjukare patient, säger mamma Susanne men tillägger:
- De sade också att hon var en riktig stridis!
Efter elva veckor i Stockholm kom Emelie tillbaka till Visby i december. Då behövde hon fortfarande dialys för en av hennes njurar fungerade inte helt. På julafton fick hon sin första permission hemma.
I dag tillbringar hon sex timmar om dagen på lasarettet för att träna upp kroppen. Hon är på god väg tillbaka till sitt gamla liv.
Emelie och hennes mamma är övertygade om att det var p-pillren som orsakade blodproppen. En familjemedlem har anmält läkaren, som konstaterade en stukad fot, till Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd. Familjen undrar om blodproppen i lungorna kunnat stoppats om läkaren gjort en noggrannare undersökning på vårdcentralen.
Emelie själv vill råda alla unga flickor, som hamnar i en liknande situation, att inte inte vara rädda för att ställa krav.
- Om ni tror att det kan handla om blodpropp så stå på er och kräv att de gör ultraljud!
Emelie som själv ställde undan rullstolen för två dagar sedan har skaffat sig en dyrköpt erfarenhet.
- I början var jag besviken och undrade varför just jag skulle drabbas. Men nu har jag slutat med det och nu vill jag se framåt.
I förra veckan satt hon för första gången upp på en häst igen.
Hon vill tävla igen.

---

Det har väll inte hänt något annat särskilt. I helgen har Carro, matte, albin, david och ida varit här. Igår var Jossan här en stund. Så jag har inte haft så tråkigt..

Jo, en sak som är tråkig är att zola inte gick igenom vet.besiktningen. Hon är kroniskt halt på ett bakben och kan inte tränas överhuvudtaget. Hon kanske håller till 1-2 lugna pass i skogen per vecka.. Jag vet inte vad jag skall göra. Om inte hon saom har henne nu vill ha henne för jag får ju skänka bort henne isåfall så får vi ta bort henne, men det vill jag ju helst inte. Hoppas hon vill ha henne som sällskap eller kanske ta ett föl efter henne. :)