Första dagen idag som jag är uppe lite klokare sedan i tisdags. I tisdagsnatt bröt det ut. onsdagen låg jag med kramper av helvetet i magen. Torsdagen var det lite bättre, pratade med läkarna och fick börja äta antibiotika (igen). Idag har jag orkat vara uppe lite åtminstone. Kan man aldrig få må helt bra?!

För övrigt så är det snart redan 5år sedan jag fick min propp (eller proppar) i lungorna. Förstår inte hur mycket som har hänt sedan dess.
Hur man ser på livet, hur mycket känsligare man är för både att vara tacksam och lycklig över livet och samtidigt bryta ihop för allt och ingenting. Man är känsligare och mottagligare för allt.

Jag hade aldrig ätit penicillin änns innan den där dagen 18 september 2007. Nu 2012, 22 år gammal har jag varit med om så mycket så det inte riktigt går att ta in. Jag läste faktiskt igenom min "sjukhusbok" igår. "sjukhusboken" är en bok som min familj och alla sjuksköterskor, läkare m.m skrev i när jag låg inne. Så jag skulle förstå vad jag var med om och kunna bearbeta det hela efteråt.

Jag vet att många som jag har träffat efteråt inte änns vet vad som har hänt mig. Många vet bara att jag varit svårt sjuk eller genomgått operationer då det syns på mina ärr. Endel frågar men många vågar inte känns det som. Som att jag skulle må dåligt, nej jag vet inte. Jag tycker det är bättre att fråga då slipper det bli missförstånd och funderingar. Barn är bra på sånt de frågar jämt rätt ut vad de tänker på och det är faktiskt skönt.

Jag har fått höra rätt många gånger att jag är modig som vågar visa upp mina ärr som jag gör (alltså gå med vanliga kläder). Men det är ju helt naturligt och en del av mig varför skall jag dölja dem då? Skall jag gå med polotröja året runt? Eller dölja dem med sjalar mitt i sommaren?
Det är den del av mig och en stor del av mitt liv. Det är beviset på att jag klarat av den jobbigaste tiden i mitt liv. Beviset på att Sveriges bästa läkare faktiskt också är några av de bästa i världen. Men också Beviset på att är man tillräckligt stark och envis klarar man allt!

Jag tänkte ta hela min historien från början här i bloggen en dag. Men inte idag. Det blir nog närmare 5 årsdagen antar jag...

Oj, så djupt det blev. Skulle bara skriva att jag börjar bli bättre. Jaja, nu väntar jag på min älskling. Han har varit och hämtat ny bil idag, Spännande!
<3